Av
Jan Myrdal Av
Jan Myrdal
Att Göran Persson gjort en historisk politisk insats som svensk statsminister – regeringschef, som det heter numera – beror inte på någon hans särskilda kvalitet. Vi har haft andra statsministrar under senare decennier – från olika partier – vilka varit både politiskt kunnigare och mer skärpta och därtill som personligheter intressantare. (Per Albin, Erlander, Fälldin, Palme, Bildt t.ex.)
Perssons historiska insats har varit att han förändrat Sveriges utrikes politik. Avgörande är inte viktiga detaljfrågor som att han ändrat den kritiska inställningen till staten Israels brottsligt genocidala politik. Att Sveriges företrädare inte som Norges tvungits till att som enda statsrepresentant – bredvid den brittiska lydregeringens – i den frågan inför all världens ögon dra ner sina randiga byxor och stjärtgossebugande hålla fram det bara arslet sitt åt herr Bush beror inte på annat än att Sverige inte just nu sitter i Säkerhetsrådet. Viljan att vara till lags finns också i Stockholm. Ja, Sveriges regering är också helt andfådd av subaltern upphetsning inför utsikten att sända egen lydtrupp till imperiets nya kolonialkrig.
Dock det för vår säkerhet helt avgörande är att Persson övergett den svenska hållning som varit grundläggande för vår försiktiga – kalla den gärna vacklande – utrikespolitik sedan Bernadottedeklarationen av den 4 januari 1834.
Det är en politisk fråga. Funnes det folkvalda med resning i den nuvarande svenska riksdagen skulle de på allvar söka ställa Persson till svars. Bemöda sig om att bryta vart fegt samförstånd och tala så tydligt att statsresonens talman tvunges söka klubba dem till tystnad – och de på så sätt verkligen kunde nå folket med sina ord.
Men jag tvivlar. Ty på Helgeandsholmen kan jag nu inte se mycket till varken höger eller vänster; mest blott hönster och vänger.
Än allvarligare är dock den pågående rättsupplösningen.
Skeendet i Göteborg i somras och de olika föreslagna lagarna hör till denna bild. Det hittills grövsta exemplet utgörs av regeringens – och dess ämbetsmäns – handlande mot de tre medborgare – de som i media på rasistiskt vis kallas ”somalier” – vilka på Förenta staternas – av Förenta nationernas och Europeiska Unionen förmedlade – befallning utan bevis och utan att det skett i någon laga ordning fick sina tillgodohavanden spärrade och blev stämplade som terrorister.
Regeringen – statsminister, utrikesminister och justitieminister – har här handlat inte bara i strid mot gällande svensk grundlag och de för riket fördragsenligt bindande medborgerliga rättigheterna; den har brutit mot det mest grundläggande i svensk rätt – det Olavus Petri formulerade i de ”Domarregler” vilka sedan sextonhundratalet står som inledningstext till den svenska lagboken: ”All dom skall befästas med uppenbara skäl och bevis, ty domaren skall intet döma utan efter skäl och bevis. Där åklagaren intet kan bevisa, där är svaranden fri, ty åklagaren bör hava med sitt klagomål skäl och bevis.” I sin En swensk cröneka förklarade också Olavus Petri varför detta krav var så grundläggande:
Ty om ”mistanke wore skääl noogh til at plågha en med fengelse ock annat sådana, thå kunde ingen, wara trygg eller säker här i werldenne, ty at werlden är altijd full med liwgare ock lackare som kunna komma en ther til at han mistenkt warder”.
Persson, Lindh och Bodström har i sin ämbetsutövning medvetet brutit samhällsfördragets grund och tagit ställning för nävrätt. De har därigenom mot tre medborgare begått det brott som i äldre grundlag (RF § 101) beskrevs i tydliga ord ”hava av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom någon mot tydlig lag och sakens utredda och behörligen styrkta förhållanden mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära och egendom.”
Oavsett hur de senare söker rätta till eller släta över bär de personligt ansvar för den brottsliga gärningen. De bör ställas inför rätta. Riksrätt heter det inte längre i den nu gällande halkiga grundlagen. Dock går inte heller i nuvarande skrivning brottsliga statsråd fria. Då de – i full offentlighet – grovt åsidosatt sin tjänsteplikt faller de tre statsråd det gäller, statsminister Persson, utrikesminister Lindh och justitieminister Bodström under nu gällande RF 12 kapitlet 3 §: ”Den som är eller har varit statsråd får fällas till ansvar för brott i utövningen av statsrådstjänsten endast om han därigenom grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt. Åtal beslutas av konstitutionsutskottet och prövas av högsta domstolen.”
Brottsligheten är oss alla uppenbar. Högsta domstolen skulle nog reagera om den fick pröva målet. På det tyder att många svenska jurister och höga ämbetsmän nu är starkt upprörda. Men min tilltro till den svenska politiska klassens eget konstitutionsutskott är måttlig, för att inte säga låg. Asinus asinum fricat; den ena åsnan kliar den andra, som det hette i Rom. Ja, en barberare rakar den andre, som det hette i Paris före revolutionen. Fast kanske det finns en rättfärdig också i det utskottet!
De ämbetsmän vilka lytt dessa brottsliga order är också de personligen brottsliga. Ingen – officer eller menig, ämbetsman eller privatperson – har rätt att lyda en brottslig order eller anvisning. Den som det gör blir brottslig och bör ställas inför rätta. Om inte annat gav domen i Nürnberg klart besked om detta.
Att Förenta staternas president nu bryter den egna statens tidigare åtaganden och hävdar att detta icke får gälla brott begångna av en Förenta staternas medborgare på överordnads order ändrar inte rättsläget i Sverige.
Jag skriver detta strax före jul år 2001. Det trycks efter trettondagen år 2002. Får se om statsråden då anmälts till konstitutionsutskottet och ämbetsmännen till justitiekanslern.
Om inte får jag väl göra det själv. •
Offentliggjort i Folket i Bild